Jag har verkligen ingenting att skriva om längre. Förr hade jag ju en liten bok med bloggidéer. Var tog allt vägen?
Nu rullar ju livet bara på i ett ekorrhjul. Jobb, Nora, sömn. Runt, runt. Livet står lite på pause.

Men Nora utvecklas och växer fortfarande, såklart. Hon bubblar och pratar. Växer så det knakar. Trotsar som aldrig förr men är ändå det mest underbaraste och finaste jag vet.

Jag vet inte riktigt hur man sätter ord på det. Jag tror. Men jag vet inte på vad. Jag kallar mig själv för kristen men jag vet inte säkert om det är rätt ord. Jag tror nog mer på ödet, men ödet och Gud kanske är samma sak. Vem vet. 

Jag tror att allt som händer är förutbestämt. Att inget händer slumpvis. Jag tror att jag blev gravid av en anledning, att jag var menad att behålla min tjej. På samma sätt tror jag att jag träffade Mr.Pappa, att det var ödet som "förde oss samman". Allt vi gör, allt som sker och kommer ske, det tror jag redan är bestämt. Det är bara att vänta och se vad som kommer hända.

Vad som kommer efter döden däremot, det har jag ingen aning om. Som ni vet är det min största fobi, döden. Att man inte vet vad som komma skall. Men, jag hoppas verkligen att alla människor kommer till sitt paradis, kanske ett individuellt paradis, kanske samma. Eller kanske jag tror på reinkarnation. Jag vet inte.

Tro är verkligen svårt.

Jag har min väska full med skit. Så, istället för att ta en mycket vacker och estetiskt tilltalande bild på röran så filmade jag det. Enjoy!

Jag har en girig och envis brud här hemma. Varför nöja sig med en nalle när man kan ha fyra?

Äntligen, äntligen, äntligen. Nu vet vi var vår dotter kommer hålla hus i höst. Efter att ha levt i ovisshet sedan förra våren.
Vi hade bara ett dagis vi kunde tänka oss, i bostadsområdet vi bor i nu. Vi har visserligen pratat om föräldrarkooperativ, men det ligger en bit bort.

Jag ringde imorse och kollade om någon plats blivit ledig. Icke sa nicke. Fanns ingenting. Jag ringde ett annat dagis, ett föräldrarkooperativ som vi kollat upp lite, de hade plats. Mr.Pappa ringer för att säga att vi tar ett annat dagis istället, men då hade det första dagiset helt plötsligt fått en ledig plats, typ 20 minuter efter att jag pratat med dem.
Så, det var bara att tacka ja till platsen vi ville ha från början och be om ursäkt till föräldrarkooperativet.
Hur tur har vi, på en skala?

Så jävla nöjd!!



Här kommer alltså min dotter springa omkring i höst. Yay!

Hur kan man välja bara en? 

Jag har massor. Men jag har bara några få som jag kan se om och om igen. 

1. Harry Potter-filmerna.
2. Juno.
3. Hitta Nemo. 
4. Björnbröder.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

Jag skulle gärna ta mig an uppdraget, men eftersom jag inte kommer loss så publicerar jag den här bloggposten istället. Då vaccinerar jag nämligen 95 barn runtom i världen mot stelkramp tillsammans med Apotek Hjärtat. Det är också bra.

Jag är med UNICEF i kampen för varenda unge. Vill du också vara med och förändra barns liv? Bli Världsförälder här: unicef.se/bli-varldsforalder. För 100 kronor i månaden är du med och ser till att barn över hela världen får vaccin, medicin, rent vatten och utbildning.

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar den här bloggposten mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj.


Foto: © UNICEF/Asselin

Självklart är det största som förändrade mitt liv Nora. Utan tvekan. Men det känns ju så självklart att det blir lite "tråkigt" att skriva om. 

Så, jag skriver om min flytt till Umeå efter studenten.
Jag kände att jag behövde komma hemifrån, långt hemifrån. Bort från allt. Se något nytt, träffa nya människor. And so I did. 
Sommaren 2008 lämnade jag boet för 8 månader upp i norr. På den tiden hade jag en pojkvän i Luleå, vilket självklart var en anledning till att jag flyttade till Umeå. Ja, hur som helst. Hela sommaren satt jag ensam i mitt lilla studentrum och längtade hem.
Jag kände absolut inte en själ i Umeå så jag var tvungen att själv söka kontakt. Ensam gick jag ut och lärde känna folk.

Ja, det förändrade mig på så många sätt. Inte nog med att jag lärde mig bli mer social och tuff, jag lärde mig ta hand om mig själv och mitt hem också.

I veckan var vi på BVC på en rutinkoll. Tjejen har vuxit och utvecklats precis som hon ska. 
Läkaren var fascinerad över hur mycket Nora pratar och bubblar. Däremot var det tydligen inte helt okej att dottern inte förstod att de tre klossarna hon fick i handen skulle staplas på bordet framför, inte läggas på rad. Lite larvigt att ens kommentera det, kan jag tycka. Vi sitter inte direkt och leker med klossar hemma, men det lär vi väl få börja med nu...

Växt hade hon gjort, ja. 

Längd:
Födsel: 52 cm
1 år: 75 cm
1,5 år: 82,5 cm

Vikt:
Födsel: 3,6 kg
1 år: 9,6
1,5 år: 12,2 kg

Jag har så fina vänner. Jag vet inte vad jag ska säga riktigt. De finns alltid där, ställer alltid upp och är förjävla sköna att umgås med. 
Vissa kompisar försvann när man blev mamma, andra tillkom. Jag känner mig så tacksam över att ha den kompiskrets som jag har nu, kan inte önska mig några andra. 

Ja, vad händer nästa vecka? Jag får plocka fram almanackan för att ha koll.

Måndag: Jobb 8-16.30.

Min tjej har nog någon form av sömnproblem. Som jag skrivit tidigare som vaknar hon samma tid varje natt och är vaken i mellan 2-3 timmar. Det förstör ju inte bara hennes egen sömn utan också min. 

Jag satte mig och sökte lite på Google efter tips på hur man får barn att sova hela nätterna, jag vill helst inte använda sömnmedel. Så får jag detta svaret på en sida:
Var tålmodig, och försök att inte bry dig så mycket om sovmönster nu. Frestas inte att hålla barnet vaket på dagen genom att skära ned på middagssömnen. Det får nämligen inte barnet att sova bättre om nätterna, utan kan snarare ha omvänd effekt och göra barnet gnälligt, övertrött och otröstligt. Just nu är det bättre att försöka ta tillvara de där månskensstunderna när du och ditt barn är de enda som är vakna på mils avstånd.

Skulle det typ få mig att känna att jag kommer klara av att aldrig få sova ordentligt? Att jag borde ta vara på stunderna och njuta av att vara dödstrött på nätterna? Tack, men nej tack. 

Andra tips, någon? Lite mer konkreta tips. Vad gör ni när ungarna vaknar om nätterna?

I måndags blev mitt hjärta 18 månader, 1.5 år. Tiden går alltför fort just nu.