Snacka om att bebisen i magen känner av stress och när man är ledsen. När jag gråter eller bara är svinförbannad, ja då kör hon igång som en tornado. Som att hon vill visa att hon också är upprörd. Alternativt för att säga åt mig att skärpa mig. Vilket som, så tycker jag det är fascinerande. Att vi är så sammankopplade.

Skulle ha suttit halva dagen med en skolbok under näsan ( bara typ 9 dagar kvar till tenta...) men min kära klasskompis/underbara vän dissade så jag slapp. Eller ja, jag gav mig själv ett litet frikort. Imorgon ska vi nämligen sitta i fyra timmar och bara plöja böcker ihop. Ska försöka tvinga henne att sitta med mig vid fler tillfällen innan det är dags. Man lär sig så mycket mer i grupp.

Hade tänkt gå upp på stan nu i veckan och köpa lite mysiga tyger för att sy ihop lite olika saker till flickan. Hittade en bok på biblioteket med massa roliga mönster till allt ifrån sängmobiler till små skor. Man behövde inte symaskin till någon av dem, vilket passar mig perfekt! Sy för hand kan jag, men så fort den där nedra maskinen kommer in i bilden så blir det bara pannkaka av allt. Så, dottern får handsydda dojor, en leksakstärning och en upptäckarfilt tänkte jag. Så har jag något att lägga energin på när jag håller på att bli tokig för att hon inte kommer ut senare. Perfekt!