Jag har verkligen jordens separationsångest. Jag litar inte på någon annan än mig själv när det kommer till min dotter. Visst får folk hålla henne och så, men inte för länge och inte för ofta. Superlarvigt men så är det, och jag är säkert inte ensam om detta?
Jag känner inte direkt att detta är något problem. Men andra verkar störa sig. Och får man höra saker som att "jag behöver vänja mig vid att vara utan Nora, och hon behöver vänja sig att vara utan mig", då blir man ännu värre. Hon är 5 veckor, det är klart vi inte ska vara utan varandra än. Nej, vi ska sitta ihop livet ut. Så är det.

Idag är det pappornas dag och jag står i valet och kvalet över vilken pappa jag ska fira. Noras pappa eller min egen? Tror det får bli min egen ändå, han har ju faktiskt kämpat med oss ungar i över 20 år. Mr.Pappa har ju precis börjat. Därmed inte sagt att han inte ska firas lite han också. Ett grattis ska han iallafall få. Det är han värd. Han är en fantastisk pappa, hittills. Han älskar Nora mer än jag någonsin vågat hoppas på. Så, grattis fina du!

 

Nej, jag är inte vidare nervös över att rulla över henne i sömnen. Man halvsover nästan så risken är väldigt liten. Dessutom vaknar hon om man rör sig det minsta och gnyr till, då vaknar man garanterat. Sambon däremot, han är lite nervös han. Men hittills har allt gått bra!