Det här med att bestämma namn åt sin lilla är ingen lätt match. Det ska inte bara passa barnet, det ska matcha ens efternamn och kännas allmänt bra liksom. Helst något som inte går ur tiden och som passar såväl bebisar som gamla tanter. Klurigt är det.

När vi valde namnet åt vår tös så gick vi på varsitt spår. Mr.pappa ville ha något svenskt, gulligt och vanligt (Ida och Rebecca låg högst på hans namnlista) medan jag själv ville ha något unikt, som gärna ska fungera utomlands. Pojknamnet var väldigt lätt att komma fram till, Didrik kändes rätt redan första gången vi nämnde det och därefter behövde vi inte tänka mer på det. Det var så självklart.
Flicknamnen var tusen gånger svårare att enas om. Namn som fanns med på våra tungor och i våra tankar var Siri, Aurora, Eyra och Vanessa. Lagom udda och jättefina. Men inget fastnade direkt.
En dag kom jag bara på det; Nora. Det är en Nora jag bär på. Pojkvännen gillade också namnet direkt.

När flickebarnet sedan kom ut så såg vi ju att jag hade rätt. Det är verkligen en Nora. Ovanligt, fint och svenskt men samtidigt fungerar det utomlands. Bästa av alla världar.
I mellannamn valde vi att köra på ett släktnamn från pojkvännens släkt; Lilly. Vi gillar båda tanken på att föra namn och minnet efter folk vidare, så att bara välja ett fint namn i mellannamn kändes lite fel. Man ska hedra sina rötter när man har möjlighet!