http://www.bloggtrafik.nu/banners/80x15a.jpg Livet som ung mamma till ett mirakel -

Lekstuga.

Här har det varit fullt upp, minsann. Besök, träning, resa till Sthlm and so on... därav brist på tid till bloggandet. 

Hur som helst. Liten har blivit så stor på senaste. Hon sitter och leker, på riktigt. Härmar scener ur Pippi-filmerna hela tiden. Sjunger "sjörövar-Fabbe" när hon är i lekparken och styr skeppet. Drar fram en handduk och låtsas att hon tjurfäktas. Inspekterar öronen som Annica i Pippi. Ja, en riktig härmapa är hon. 

Jag hade besök hela helgen och träffade därför knappt min dotter. I tisdags när hon kom hem så hade hon lärt sig gurgla. Och säga farfar. Och bytt namn på favoritgosedjuret. Jag hinner inte med längre...






Kvällsbus!



God natt min skatt!♥

Ett gott skratt...

...förlänger livet. Jag fick typ jordens (enligt mig) roligaste historia skickad till mig per sms igår när jag inte kunde sova. Jag har så fina vänner som håller sig vakna bara för mig skull!

Here goes:

- Pappa, jag har glömt vad det heter. Vad kallas det när två personer ligger ovanpå varandra?
Pappan blir något generad och svarar:
- eeehm... älskar?
- Nej nej, det heter något annat...
- Ööh, gänga?
- Nej nej...
Pappan blir illröd i ansiktet:
- OK, DET HETER KNULLA FÖR I HELVETE!
- Nää...nu kom jag på det. Det heter ju våningssäng. 



Till den roliga historien får ni en kul bild på en pytteNora.

Mardrömmarnas natt.

Herregud, vilken natt.

Nora började med att gallskrika av skräck. Hon berättade att hon drömt om Pippi (oklart om det handlade om en fågel eller om Pippi Långstrump). Vi går runt i lägenheten, sjunger och fixar lite innan hon lugnat ned sig. 
Vi somnar om efter någon timme. 
Då är det tydligen min tur att drömma mardröm:

Jag drömmer att Nora kommer inspringades från sitt sovrum mitt i natten. Jag förstår ingenting, eftersom att hon fortfarande sover i spjälsäng och således inte kan gå upp själv. Så jag bär upp henne och vi går runt i sovrummet (där jag sover) och blir jagade av en skugga som ser ut som en sträckgubbe. 
Jag ringer Mr.pappa i panik och ber honom komma över. Då kommer helt plötsligt något freak ut från Noras rum med ett täcke på huvudet och vägrar berätta vem han är. 
Ja, sedan vaknade jag.

Lite svårt att återskapa skräcken i den mardrömmen. Men jag är livrädd för att bli mördad (well, who isn't?) så jag låg bara och väntade på att täck-snubben skulle komma ut och mörda mig på riktigt. 





Update.

Jag trodde i mitt stilla sinne att jag hade valt en slapp universitetskurs när jag kom på "Harry Potter och hans värld". Ha ha ha. Slappa universitetskurser finns inte.
Så, nu sitter jag och plöjer igenom kurslitteraturböcker för att skriva en uppsats på 10 sidor till på fredag. På fredag ska även en hemtenta in. Så, wish me good luck!

Annars då? 
Hade med min dottern på kalas hos Tåta (morfar) igår. Hon var lyrisk över alla smarrigheter de hade dukat upp. Om det är något min dotter är speciellt bra på så är det att äta. Den där ungen stoppar i sig precis vad som helst som att det vore det godaste hon ätit. Oftast följt av ett "woooow". Det känns ju bra att hon har en stor passion i livet, utöver kärleken till sin far. En riktig pappagris det där!

Jag tog inga bilder på kakmonstret, så ni får nöja er med en bild av tårtan, innan vi högg in. 



Det ska börjas i tid.

Jag har tjatat om att Nora bara liknar sin pappa, både till utseende och personlighet. Hon har liksom inte direkt visat att hon ärvt någonting alls direkt från mig. Men nu...äntligen kommer det!

Trotset.
Humörsväningarna. Ilskan. Det dåliga tålamodet.

Ja, jag är glad för det lilla.
Men jag måste ju erkänna att jag helst håller mig på ett par kilometers avstånd just för stunden. 

Satte mig och googlade (my greatest love!) på det här med trots och ja, det verkar ju vara en underbar period. Sannerligen. Enligt en tråd ska man "välkomna trotset med öppna armar", det ska vara tiden då barnen blir självständiga. Och för de flesta går den perioden över. För de flesta. Men inte för alla? 
Stod även såhär: Just temperament går ofta i arv, så en temperamentsfull tonåring har ofta temperamentsfulla föräldrar, och kanske temperamentsfulla syskon.

Hahaha, som Mr. Pappa ska ångra att han skaffade barn med just mig. 

Hur som helst, några konkreta tips på hur och vad man ska göra fanns ju inte. (så vida man inte klickar sig in på familjeliv.se, men där fick jag bara tipset att man skulle viska när barnet skrek...way to go!) Så vi får väl bara härda ut och andas ett par gånger extra medan Nora "utvecklas till en egen individ". 



Min profilbild
RSS 2.0