Jaha, och hur gick det idag då, undrar ni. Jo, det ska jag berätta för er. Åt skogen, gick det. Käpprätt åt helsike.

Sist jag var hos barnmorskan hade jag ju hamnat under kurvan, vilket tydligen inte var bra. Idag trodde jag att jag hade växt en massa och att bebis var stor och fin. Tji fick jag. Inte en nedra centimeter hade jag vuxit, på två veckor. Inte konstigt att folk omkring alltid påpekar hur liten jag blir, när jag inte ens växer.
Så, nu har min barnmorska satt in lite återgärder. Jag ska dit nästa vecka och kolla läget igen. Har jag inte vuxit mer än idag så blir jag skickad till specialist mödravården.
Det innebär alltså ett tillväxtultraljud och eventuell inläggning på sjukhus, om jag förstod saken rätt. Inte kul. Jag hatar sjukhus.

Gillar förövrigt hur vissa inom sjukvården lägger orden. De har en tendens att få saker att låta rätt elaka.

Barnmorska 1: Jag tycker din mage har slutat växa så jag hämtar in en annan sköterska så hon får mäta också. Jag kanske gjorde fel eller så...
Barnmorska 2 kommer in och utbrister;
Men vilken liten mage! Vilken vecka är hon i?
BM 1: V.31...
BM 2: så långt? Men guuud...
Jag: Eeh, jag är i v.33 och så liten är den inte... *viskar lite tyst för mig själv* "inte när jag står upp iallafall..."

BM 2 mäter magen och kommenterar inte hur stor/liten den är utan min piercing ligger i hennes fokus:
Du måste ta ut den där. Det kommer se hemskt ut senare i livet. Dessutom får du inte ha den på förlossningen...

Jaha, och mitt barn då? Hur mår hon? Hon kanske också lider av att morsan hennes senare i livet kommer få ett ärr där hennes navelpiercing satt och därmed slutade växa med flit? Ja, så var det säkert. Tack för upplysningen!

Förlåt för min bitterhet. Jag hoppades bara så innerligt på att få skryta med fina mått och höga siffror. Men icke. Här kommer siffrorna iallafall:

Blodtryck: 125/78
Bebis puls: 144 b/m
SF: 26 cm
Blodsocker: 5.6