Herremingud, ge mig styrka. Denna dag går till historien.

Nora vaknar halv 9 och störttjuter. Ja, och sedan dess har hon gråtit. Typ. Jag blir galen. Ingenting hjälper. Alvedon, tröst, bus, sagoläsning, musik, tv, gos, bara låta vara... vad gör jag?
Om detta är tänderna som bråkar, då får det fanimej räcka med 4 tänder i ungens mun. Det kan hon ju klara sig finfint på.

Tvingar hem sambon från jobbet, han får ta över i eftermiddag. Någon måtta får det banne mig vara. Att vara mammaledig kan ju inte innebära att man tvunget måste få tinnitus och psykbryt. Och ofrivillig anorexia. Ingen matstund här inte.