Det ska börjas i tid.

Jag har tjatat om att Nora bara liknar sin pappa, både till utseende och personlighet. Hon har liksom inte direkt visat att hon ärvt någonting alls direkt från mig. Men nu...äntligen kommer det!

Trotset. Humörsväningarna. Ilskan. Det dåliga tålamodet.

Ja, jag är glad för det lilla.
Men jag måste ju erkänna att jag helst håller mig på ett par kilometers avstånd just för stunden. 

Satte mig och googlade (my greatest love!) på det här med trots och ja, det verkar ju vara en underbar period. Sannerligen. Enligt en tråd ska man "välkomna trotset med öppna armar", det ska vara tiden då barnen blir självständiga. Och för de flesta går den perioden över. För de flesta. Men inte för alla? 
Stod även såhär: Just temperament går ofta i arv, så en temperamentsfull tonåring har ofta temperamentsfulla föräldrar, och kanske temperamentsfulla syskon.

Hahaha, som Mr. Pappa ska ångra att han skaffade barn med just mig. 

Hur som helst, några konkreta tips på hur och vad man ska göra fanns ju inte. (så vida man inte klickar sig in på familjeliv.se, men där fick jag bara tipset att man skulle viska när barnet skrek...way to go!) Så vi får väl bara härda ut och andas ett par gånger extra medan Nora "utvecklas till en egen individ". 

Hyperventilering och öronproppar är väl mitt tips ;) Ja, herregud. Joline accelererar sitt trots för varje dag nu. Känner mig liiite maktlös! Jag är sträng och sätter regler men hon kör över mig, totalt! Well, det är väl det här som kallas föräldraskap - tålamod! Lycka till, till er :) (Och tips tas emot även här..)

Vilken fin blogg du har!



Har precis bytt header på min blogg!

Säg gärna vad du tycker :)



Kramis